Updated with an English summery 2011-03-11
This post is about the Swedish governments new review concerning legislation and national goals on the cultural heritage area, see more here. I’ve chosen to write this in Swedish as the debate concerns Swedish conditions. Scroll down for an English summery!
Igår kom regeringen med ett uppdrag till en särskild utredare att utreda en översyn av lagstiftning och nationella mål på kulturmiljöområdet (Dir 2011:17). Läs regeringens förslag här och pressmeddelandet här.
Ska börja med att säga att dokumentet inte är helt tydligt och att detta är min personliga tolkning – det är inte omöjligt att jag missförstått delar av det.
Efter att ha läst detta tror jag att detta kan komma att innebära betydligt kraftigare förändringar för Sveriges kulturmiljöer och fornlämningar än de förslag till ändringar som föreslås i KML (Kulturmiljölagen), läs mer här (där finns också länkar till svenska kommentarer). Allvarligast är kanske skrivningarna rörande ”moderna” lämningar – dvs industriella lämningar, lämningar efter skogsbruk, lantbruk mm. Lämningar efter våra nära släktingars vardag – min och din farmors, mormors, farfars och morfars föräldrar, lämningar som i många fall visat sig innehålla mycket av intresse och viktig information som är svår att inhämta från skriftliga källor och skattelängder. Lämningar som ligger nära i tid och därför också nära i relation till oss som lever idag. Vidare är de viktiga för oss som jobbar med kulturlandskapet – de är en stor del i att förstå landskapet, hur det utvecklats över tid och rum.
I sammanfattningen står det att utredarens uppdrag är att:
- lämna sådana förslag till förändringar av lagstiftningen inom kulturmiljöområdet som ska syfta till att öka möjligheterna att leva i, bruka och utveckla kulturskyddade fastigheter och miljöer,
- göra en redaktionell översyn av lagen (1988:950) om kulturminnen mm, och
- lämna förslag till hur de särskilda nationella målen förarbetet med kulturmiljön kan tydliggöras och anpassas till de nya kulturpolitiska målen.
Det man vill att utredaren ska titta på är ökade möjligheter att leva i, bruka och utveckla kulturskyddade fastigheter och miljöer.
Utredaren ska
- kartlägga vilka intressekonflikter som kan finnas mellan skyddet och brukandet av kulturmiljön och analysera hur dessa eventuella konflikter kan överbryggas, och
- lämna sådana förslag till förändringar av lagstiftningen inom kulturmiljöområdet som syftar till att öka möjligheterna att leva i, bruka och utveckla kulturskyddade fastigheter och miljöer.
Med andra ord vill man minska skyddet av kulturhistoriskt intressanta miljöer och bebyggelser.
Man skriver att utredaren bör ta sin utgångspunkt i att regelverken inom området bör främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas. Utredaren bör också beakta att det finns ett egenvärde i att makten över besluten förs närmare den enskilda människan och att det är viktigt att kulturarvet görs synligt och tar plats på fler ställen i samhället.
Som exempel på detta lyfter man fram att man tycker att tillämpningen av fornlämningsbegreppet, enligt 2 kap. kulturminneslagen, i vissa sammanhang upplevs som otydlig. Utredaren bör därför pröva olika möjligheter till regelförenkling och ökad tydlighet i detta avseende. Det kan tex. innebära att pröva möjligheten att införa en ordning för reglering av selektivt urval och skydd inom vissa kategorier av lämningar eller att pröva möjligheten att införa en ordning som gör att det krävs ett särskilt beslut för att yngre kulturlämningar ska klassas som fasta fornlämningar.
Redan idag kan man säga att det krävs ett särskilt beslut för att yngre kulturlämningar, i regel så kallade övriga kulturhistoriska lämningar, ska klassas som fasta fornlämningar. Detta beslut tas av länsstyrelserna i samband med exploateringar. Övriga kulturhistoriska lämningar är inte skyddade genom KML utan av Skogårdslagens skyddsparagrafer. I vissa fall har dock länsstyrelserna valt att betrakta dem som fasta fornlämningar – i dessa fall har ofta både ny och mycket intressant information framkommit.
För mig känns det som att regeringen vill ha färre lämningar och mer generella regler. Frågan är hur detta kommer slå – man kan tänka sig att lämningar som fossila åkrar, kolbottnar mm. är de som ligger i riskzonen – dvs lämningar som är stora till ytan eller många till antalet. Ett stort problem här är att kunskapen om våra fossila åkrar bitvis är relativt svag och att de sparats för att det finns stor sannolikhet att de innehåller boplatslämningar från olika tidsåldrar som är svåra att identifiera okulärt. Vidare är många av dem relativt skematiskt inmätta, avgränsningarna inte fullständiga och beskrivningarna ofullständiga varför en generalisering kommer kräva betydande jobb och kostnader för att närmare bestämma dem till tid och innehåll. Idag görs detta i samband med exploateringsarbeten i form av utredningar – vilket i sammanhanget är relativt billigt. Det känns också som att lämningar av ”nyare” karaktär kan komma att få stryka på foten.
Att specifikt titta på enskilda lämningar känns också en aning förlegat då man in första hand bör utgå från landskapet utifrån den europeiska landskapskonventionen – där vi väger in alla dess olika värden och tillgångar såsom kulturella, ekologiska, estetiska, sociala och ekonomiska och utifrån detta gör bedömningar snarare än de enskilda beståndsdelarna. Med andra ord kan det som är viktigt på en plats vara mindre viktigt på en annan, varför generaliseringar är svårt att implementera.
I denna del finns stora källkritiska element för utredaren att ta till sig gällande FMIS, fornminnesinventeringarnas syfte och metoder och hur dessa skiljt sig över tid och rum och hur diskussionerna gått och går kring så kallade nya lämningar.
Utredaren ska också göra en översyn av de särskilda nationella målen för arbetet med kulturmiljön.
Här ska utredaren lämna förslag om hur de särskilda nationella målen för arbetet med kulturmiljön kan tydliggöras och anpassas till de nya kulturpolitiska målen. Syftet med översynen av de nationella målen för arbetet med kulturmiljön är att skapa goda grundförutsättningar för ett offensivt kulturmiljöarbete som aktivt bidrar till ökad livskvalitet och att humanistiska perspektiv ges utrymme att påverka samhällsutvecklingen.
Vad man menar med offensivt framgår inte men det känns som ett ord som inte passar in i övriga skrivningar och för tankarna mot ett systemskifte som går i bjärt kontrast till humanistiska perspektiv. Det är möjligt att jag missförstår regeringens syftningar i detta stycke men så som jag tolkar det ställer jag mig frågan om ni menar att ni vill att vi ska gräva snabbare, gräva bort mer och sänka våra ambitionsnivåer? Jag ställer offensivt emot eftertanke – vilket behövs för att ta bra beslut, för att göra god arkeologi eller kulturmiljövård och för att skapa hållbar kunskap och vård. Om man tar bort eller förändrar ett kulturlandskap är det borta för evigt och kan inte återställas! De vetenskapliga värdena är borta och om det inte finns en bra dokumentation är också möjligheten till att förstå och sätta det i ett sammanhang borta. Att vårda vårt kulturarv för kommande generationer är att se till att de som kommer efter oss har samma chans som vi att tolka och lära av vårt förflutna. Ge oss en chans att använda vetenskapen för att förstå och spara spåren av vårt förflutna på fler sätt än att bara producera rådata och fylla museimagasin, ge oss möjligheten att ge våra framtida forskarkollegor ett material som är användbart även i framtiden. Det är en hållbar kulturmiljöpolitik.
Om utredningen å andra sidan växlar över till att titta på myndighetsrutiner och sätt att få maskineriet mellan myndigheter, exploatörer och undersökare att flyta bättre och gå snabbare så är detta välkommet – det finns en en hel del att arbetat på för att få processer att flyta på smidigare, få en ökad delaktighet med såväl exploatörer som samhällsmedborgare och en bättre kunskapsspridning – men allt sådant kostar tid. Förkortade handläggningstider och igångsättningar av jobb och ökad rättssäkerhet är dock sätt att minska kostnaderna för exploatörerna och göra planeringen smidigare för undersökarna. Ett annat är att få in kulturmiljön tidigare i planeringsprocesserna än idag, då kan både den ekonomiska kostnaden och kostnaden för kulturmiljön minska genom att man tar hänsyn till kulturmiljön och planerar företaget med detta i åtanke. Tyvärr ser jag inte detta ens mellan raderna i denna inlaga.
Det står att utredaren ska samråda med Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser, länsmuseer och andra berörda myndigheter samt företrädare för det civila samhället. Utredaren bör även samråda med andra berörda utredningar, t.ex. miljömålsberedningen.
Här hoppas jag att man också samråder med universitet, forskarmiljöer, stiftelser och företag som bedriver arbete inom sektorn, hembygdsföreningar m fl.
Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2012. Jag önskar dock utredaren landshövdingen i Värmlands län Eva Eriksson och huvudsekreteraren landskapsarkitekten Per-Magnus Nilsson lycka till i sitt arbete och hoppas att de kommer fram med ett både genomtänkt och bra förslag.
Det har skrivits en hel del om detta och eventuella förändringar av upphandlingsregler och KML på bloggar, i tidningar mm – Arkeologiska samfundet samlar upp information – du kan följa den här.
Magnus Reuterdahl
A summery, though perhaps not as short as intended
I believe that this might review might lead to much graver change for the cultural Heritage than the proposed changes in the Cultural Heritage act (KML). This is probably especially true when it comes to “historic” remains not protected by KML.
The special investigator is to;
- give suggestions for changes of the act regarding the cultural heritage field which will aim to increase opportunities to live, use and develop protected cultural heritage protected buildings and environments,
- make an editorial revision of KML (1988:950), and
- give proposals to the specific national goals and the preliminary work with the cultural environment can be clarified and adapted to the new cultural policy objectives.
The special investigator is to;
- identify conflicts of interest that may exist between the protection and usage of the culture heritage environments and analyse how these potential conflicts can be overcome, and
- present proposals for legislative changes in the cultural heritage field which aims to increase opportunities to live, use and develop culture heritage protected buildings and environments
In other words the protection is to be lesser than today at the expense of the cultural historical values.
In an example it is mentioned that this could mean that that there should be a regulation singling out certain monuments, buildings or remains that have a special value or that special decisions are to be made to protect ”newer” remains, e.g. historical remains (which btw is the way it’s being done today).
As I interpret this the government want less ancient and historic remains and buildings that are protected by law. I believe that looking at specific individual monuments, is outdated due to the European Landscape Convention – where it is stated that we will treat landscape as a whole, including cultural, ecological, aesthetic, social, economic values and from this make judgements rather than from single components.
In other words, what is important in a place might be less so in another, so generalizations are difficult to implement.
The special investigator will also conduct a review of the specific national goals for the work of the cultural heritage environment.
The investigator shall submit proposals on how the specific national goals for the work on the cultural heritage environment can be clarified and adapted to the new cultural policy objectives. The revision of the national objectives of the work on the cultural environment is to create good prerequisites for an offensive cultural work that actively contributes to improved quality of life and the humanistic perspective given the scope to influence social development.
There is no explanation to the word offensive, but for me it is the contradiction to humanistic perspectives. Scientific questions and humanistic values are difficult to measure in economic calculus. If we allow greater usage, more changes and less protection cultural historic values will be lost, values that cannot be replaced. I would rather see that the investigator looks at the authorities tools to make the processes between them, the buyers and the workers within the cultural heritage field go faster and smoother. Though I can’t find any such directives in this text.
Magnus Reuterdahl
